På svenskan fick vi skriva en liten saga om någon karaktär i Alice i Underlandet och göra en illustration till. Såhär blev min.

 

Det var en gång en söt liten kattunge. Klockarkatten kallades han. Han bodde i Underlandet, en vacker, magisk och helt annorlunda värld där ingenting var omöjligt. Just idag hade han väldigt tråkigt, så han bestämde sig för att gå ut och hitta någon att leka med.

 

Han behövde inte leta länge innan han träffade på en fjäril med vingar som skimrade i alla möjliga färger, som om den inte kunde bestämma vilken färg den ville ha på dem.

- Hej fjärilen! Sa Klockarkatten glatt, vill du leka med mig?

- Jag har inte tid att leka med små katter som dig, svarade den irriterat och flög iväg.

Men som de flesta små busiga katter, blev Klockarkatten ännu mer på lekhumör av att se fjärilens glänsande vingar flyga iväg genom skogen, så han började jaga den. Mellan träd, genom buskar, över stenar och under stockar sprang katten efter fjärilen, som ännu inte hade märkt vad som pågick. Plötsligt försvann fjärilen upp mellan trädens grenar, och ut ur skogen. Klockarkatten ville så gärna fånga den, så han klättrade upp, så fort han kunde, i första bästa träd. Som en apa hoppade katten från gren till gren på jakt efter den vackra fjärilen, och snart kom han ikapp den.

 

Han började hoppa uppåt för att försöka fånga fjärilen, samtidigt som han viftade med tassarna runt den. Men fjärilen kunde enkelt flyga högre upp, och till slut nådde Klockarkatten den nästan inte längre. Han tog därför sats för ett sista försök, nu skulle han minsann fånga den!

 

Tyvärr gick det inte riktigt som han hade tänkt, fjärilen smet iväg mellan kattens tassar, och han ramlade rakt ner bland träden. På vägen slog han i gren efter gren tills han till slut landade i ett fågelbo. I boet satt en konstig varelse. Den hade päls som en hund och horn som en ren, men den var inte mycket större än Klockarkatten själv.

 

Innan katten hann tänka mer på denna underliga varelse spottade den honom i ansiktet och försvann spårlöst.

 

Klockarkatten började känna sig väldigt konstig. Först blev det kallare, men sen sveptes han in i en liten bubbla av varm och skön luft. Han tittade ner på sina tassar för att se vad som hade hänt, men han såg dem inte. Skräckslaget tittade han sig omkring och märkte att världen såg lite annorlunda ut. Han satt verkligen i en egen liten bubbla. Världen runtomkring var lite suddig och oklar, men inuti bubblan syntes allt väldigt tydligt. Även den konstiga varelsen var tillbaka inuti bubblan, märkte katten plötsligt. Deras blickar möttes, trots att han inte kunde se sig själv.

- Kan du se mig? frågade Klockarkatten förvånat.

- Ja, det kan jag. Alla i bubblan kan se dig, och snart kommer du kunna se dig själv också. Det tar bara ett tag innan du vänjer dig vid förändringen, svarade varelsen.

- Är jag… osynlig? Undrade katten försiktigt.

- För alla utanför bubblan är du det. Jag tänkte att det skulle hjälpa dig att fånga fjärilar i framtiden, sa varelsen med ett litet belåtet leende. Nu ska jag lära dig hur du kontrollerar osynligheten, för du vill väl ändå synas ibland?

- Ja, det är klart jag vill det, svarade katten.

För hur speciellt det än var att vara osynlig skulle det nog bli lite tråkigt om inga andra kunde se en, tänkte katten medan den konstiga varelsen började förklara hur allt gick till.

Min grupp fick sinnet syn och vi kom på att färger är ganska viktigt, för man kan inte känna, höra eller smaka färger. Vi tänkte också göra en "perspektiv-vägg", och eftersom man behövde ha med text så tänkte vi skriva något på en vägg, med lite fina färger, men det slutade med att vi tog en anslagstavla istället för en vägg hade blivit för jobbig. Egentligen ville jag måla en vägg, det hade ju varit mycket coolare, men det var tur att resten av gruppen inte trodde lika mycket på vår idé för det visade ju sig att vi hade tänkt helt fel och fick göra om allt på ett mer komplicerat sätt efter två lektioner.

 

När vi kom på hur man egentligen skulle göra satte vi ut tejp för att markera exakt var anslagstavlan och betraktaren skulle stå, men någon tog ju bort all tejp så det förstörde lite för oss eftersom vi fick gissa oss fram när vi satte upp bokstäverna och så fick vi "ställa in" anslagstavlan igen, så den stod ungefär i rätt vinkel.

 

En annan sak som förstörde var den vita kanten runt de utrskrivna pappren. På grund av dem fick vi lägga tid på att vika in alla kanter på papprena och det ledde även till att måtten på varje sida av anslagstavlan blev fel, så de två sidorna av tavlan som inte var rakt framifrån gick över på den platta sidan vilket gjorde att det blev lite skevt.

 

Trots det lyckades vi rätt så bra, men det blev inte alls lika bra som jag hade förväntat mig.

 

Men vi bestämde också att vi skulle ha några bilder som "bröt gravitationen" på baksidan av anslagstavlan. Det blev tre bilder till slut. En med Febe som läser en tidning på en parkbänk, en när jag försöker rädda Febe och Elina från toppen av våra skåp och en när jag håller en liten version av Elina. Jag tänkte att det skulle vara bra att inte använda photoshop för att t.ex. klippa in "lilla Elina" eller på något annat sätt fixa bilderna så att de blev som vi ville, och det tycker jag vi lyckades med. Det enda vi gjorde var att fixa ljuset och kontrasterna och så i Camera Raw, utom på bilden med skåpen då jag fick lägga till en rad med skåp och fixa några av låsen som hade ramlat ner efter att vi satt upp dem åt sidan.

 

Bilderna tog jag, Febe och Elina tillsammans för de andra var borta den lektionen. Jag tror inte det gjorde så mycket egentligen, det var en lagom stor grupp som gick ut och fotade. Om resten hade varit här kanske vi hade kunnat dela på oss och fått fler bilder, men vi klarade oss ändå tycker jag. Själva planeringen och väggkonsten var alla med på tror jag, även om det kändes som att vissa var mer motiverade än andra...

 

Det känns ändå som att jag, Sandra och Elina gjorde det mesta av väggkonsten för det var vi som verkligen försökte förstå hur det funkade efter att vårt första försök misslyckats. Jag fick fixa alla a3-papper, som vi skulle skriva ut sen, i photoshop, så det tog ett tag men jag tror inte någon kunde hjälpt mig med det så det fick bli så att jag gjorde hela den delen. Men när vi satte upp papprena var alla med och hjälpte till så det blev ju klart till slut.

 

Musiken hade vi lite problem med, för vi visste verkligen inte vad vi skulle ha som har med syn att göra, men sen tänkte vi att temat var perspektiv och i låten vi valde sjunger de lite om perspektiv och att se saker på andra sätt och så, så det tyckte vi passade ganska bra.